Den 11 maj 1725 upplåter ägarna till Rås hemman med kvarn och plats för järnbruket. Köpesumman är 8 daler silvermynt. En mycket låg summa, men säljarna räknade med att få förmåner och förtjänster av att sälja kol, virke med mera till bruket.

Den 24 november 1725 får grundarna till bruket privilegiet på bruksanläggningen som fick omfatta en masugn, en stångjärnshammare med två härdar och en knipphammare. Bruket fick även 9 års skattefrihet.

Flerohopps Masugn kan ha sett ut på detta vis. Målning av Görel Eriksson

Under året 1726 var masugnen under byggnad och blev så pass färdig att tackjärnstillverkningen kunde börja, men blåsningen misslyckades tre år i rad och det blev inget tackjärn. Blåsning var så man kallade tillverknings processen, man blåste in luft i nedre delen av masugnen och ökade på det sättet värmen i masugnens mitt, där träkol och malmen fanns. Det var inte det enda som gick fel de första åren. Enligt uppgift skulle hjulstocken till stångjärnshammaren ha brustit och vattenhjulet fördärvats 1727. Ännu mer otur följde då masugnen rasade hösten 1729, vilket innebar att det inte var någon masugnsdrift under de följande tre åren. Det innebar också att det inte var någon form av smide under dessa år. Att uppehållet blev så långt berodde förmodligen på pengabrist.

Stångjärnssmedja i Flerohopp kan ha sett ut på detta vis. Målning av Görel Eriksson

Förutom oturen i början fanns det mer bekymmer och det var att vattentillgången i ån inte var tillräckligt stor. Till och med tider av mycket vatten räckte det inte till, masugnen och hammarverket kunde inte drivas samtidigt. Det innebar att smidet inte kunde påbörjas förrän tackjärnstillverkningen var färdig och då fanns det inte tillräckligt med tid kvar på året för att hinna smida. För att lösa problemet planerades det först att flytta stångjärnshammaren uppströms på Kvarnekullas ägor, men efter en tid beslutades det att lägga den strax nedanför den befintliga hammaren. På grund av all otur i början av produktionen så ansöktes det, 1734 om ytterligare några års skattefrihet. I början av januari 1735 fick de beviljat skattefrihet i ytterligare 6 år.

I augusti 1741 gjordes en undersökning av Flerohopps järnbruk och det framkom att bruket bestod av en masugn ett stångjärnshammarverk med två härdar och en liten manufakturhammare med en härd. I rapporten stod det även att vattentillgången var otillräcklig för att kunna driva all verksamhet större delen av året. Träkolet var enligt uppgift tillverkat av halvrutten skog eller avfall från svedjning. Träkolet eller snarare bristen på träkol var en återkommande fråga i stort sett genom hela järnbruksepoken. Bönderna ville hellre sälja sitt kol på den fria marknaden än att leverera den till bruket med lägre priser. Malmtillgången var också ett bekymmer, sjömalm fanns inte tillräckligt, myrmalm fanns det mer av och av bra kvalitet, men mycket tackjärn köptes in från Bergslagen, för att kunna ha verksamheten igång. Bristen på malmtillgång berodde till viss del på milda vintrar då isarna inte bar.

I ett brev till bergskollegium, den 14 oktober 1741 begärde Carl David Luthman om lov att få bygga ytterligare en stångjärnshammare. Den skulle placeras mitt emot den gamla hammaren där det då fanns en kvarn. I slutet av november fick de lov att uppföra en stångjärnshammare med två härdar och fick 9 års skattefrihet för den nya hammaren. Kvarnen flyttades då längre ner åt ån.

Den nya stångjärnshammaren gav inte riktigt den vinst som de tänkt sig. I den nya stångjärnshammaren hade inte ens hälften av den kvantitet på 600 skeppspund (ett skeppspund är 170 kilo) per år, som de hade tillstånd att smida, blivit smitt. Det berodde på att vattentillgången inte var tillräckligt stor, och det ledde till att ytterligare 6 års skattefrihet beviljad för den nya stångjärnshammaren. 1748 sålde C.D. Luthman, under en tid på 10 år ägdes bruket först av Carl Broman, Israel Broman och Axel Bergman.

1758 säljer Axel Bergman Flerohopps järnbruk, som då bestod av en masugn, två stångjärnshammare med fyra härdar, en knippsmedja med två hammare och två härdar, en stålugn och en sågkvarn. Den nya ägaren, Mathias Brock, tog itu med att reparera bruket och försöka få bönderna att leverera den kol som behövdes till bruket. En process vid bergstingsrätten startade för att få bönderna att följa sitt åtagande att tillverka och leverera den mängd med kol som de lovat 1724 och 1725. På grund av för lite kol kunde bruket, under Brocks tid, inte tillverka tackjärn under 4 år. Några anledningar till den otillräckliga kol leveransen, var dels den långa vägen en del bönder hade och det låga priset. För att korta vägen anhöll Brock om att få flytta en hammare till Uvahult, 1 ½ mil från Flerohopp. 1766 fick Brock tillstånd att flytta en stångjärnshammare med två härdar och en tillverkning av 300 skpd per år, till Uvahult. Flerohopps bruk bytte åter ägare 1763 och den kommande perioden i Flerohopps Järnbruks historia var kanske inte den bästa tiden, även om den nya ägaren J. L. Robsahm, i positiva drag beskrev brukets byggnader och att tillgången på vatten var god liksom malmtillgången. Trots det positiva omdömet om bruket så gick ägaren i konkurs 1771.

1774 såldes bruket på bankoauktion till L. Morian & son och inköpspriset var 24 000 daler koppar mynt. Vid det tillfället var flera av brukets hus förfallna och masugnen och dess ränna krävde ombyggnad. Smedernas bostäder var beboliga men illa medfarna. Ytterligare två bostadshus var så förfallna att de inte var beboliga. Reparationerna som krävdes för att få allt användbart beräknades till 15 000 daler koppar mynt. Värdet av bruket med övriga byggnader var 75 000 daler koppar mynt. För L. Morian & son blev inte förvärvet av Flerhopps järnbruk vad de väntat sig. Det mesta var förfallet och under den förra ägaren hade det inte varit mycket verksamhet. Masugnen var så förfallen att den måste byggas om. Under de närmaste tre åren reparerades och byggdes bruket om.

1777 inspekterades bruket och allt var i bra skick även om delar var gamla. Det enda som var mycket förfallet var bruksbyggnaden, det som i dag är Arken. Eftersom sjömalmen som hämtades från sjöarna Hinn och Uven började ta slut fick bruket köpa in tackjärn från bergslagen. Samtidigt användes myrmalm som det tydligen fortfarande fanns gott om. Dessutom verkar det som att ägarna hade god hand, med bönderna som levererade kol så tillgången var god. Medel produktionen detta år var under 37 dygn 5½ skeppspund per dygn (cirka 935 kilo).

1782 köpt Jean Abraham Grill, som var direktör vid Ostindiska kompaniet, Flerohopps järnbruk. Köpebrevet är daterat till den 28 februari 1782, i köpet ingick brukets tidigare skulder och 3/16 av Rås mantal, inventarier, men inte det lager som fanns av malm, träkol och järn. Det skulle värderas och betalas för sig. Hildebrand Hildebrandsson, anställdes för att förvalta Flerohopps järnbruk. Efter att en del reparationer gjorts under åren 1782-84 kom ägaren och disponenten överens om att göra en del förändringar. Det viktigaste som var att kvarn och såg flyttades från Rås till Kvarnekulla, bruksdammen fördjupades och dämmet höjdes så mycket som det gick för kontorsbyggnaden. Den gamla dammen till Rås kvarn revs för att ge ett bättre flöde till smedjorna. Till kvarnen inskaffades ett siktverk och åt en smed byggdes det en ny bostad.

Alla förbättringarna ledde till produktion ökad i masugnen. 1783 blåstes det 360 skeppspund tackjärn, 1784 889 skeppspund som räckte att hålla smedjorna igång till 1786 och då blåstes det 612 skeppspund.

Trots att produktionen ökade fanns det en hel del problem. Bland annat hade bönderna mycket körslor av ekvirke åt kronan. Detta påverkade körslorna av malm och kol negativt. Grill anmärkte detta i en skrivelse till kronan och begärde att bönderna i 18 namngivna hemman skulle bli befriade från kronans körslor för att kunna arbeta för bruket.

Ett annat problem var stölder utav järn, något som tydligen förekommit en längre tid. För att få bukt med detta upplästes regler från predikstolen, vid flera tillfällen.

1786 byggdes brukskontoret om och fick en andra våning. Eftertillbyggnaden bestod huset av en förstuga och 6 rum. Bruksdisponenten hade tillgång till 5 av rummen.

Jena Abraham Grill avled 1792 och hans sterbhus tog över ledningen. Eftersom bristen på sjö och myrmalm började märkas allt mer, skrev Grills änka 1796 till bergskollegium för att få köpa tackjärn. Det var med andra ord brist på malm. Bruket fick tillstånd att köpa in tackjärn, men nu återkom problemet med träkol. Vissa var missnöjda med priset och sålde hellre till Kalmar stad. Priset höjdes markant, men problemet återkom en sista gång 1811.

Under den Grillska tiden och under Hildebrand Hildebrandssons förvaltning gick bruket relativt bra. Manufaktur tillverkningen ökade från 20 skeppspund under slutet av 1780 talet till att vara 70 till 80 skeppspund per år i slutet av Familjen Grills ägarskap.

1810 blev Hildebrand Hildebrandsson erbjudanden att köpa bruket, anbudet lockade men det fanns en del problem, bland annat koltillgången. Dessutom befarade Hildebrandsson att masugnen inte skulle komma användas mer, dels på grund av kol bristen och dels den dåliga tillgången på sjö- och myrmalm. 1811 avled Hildebrand Hildebrandsson innan han gjort verklighet av köpet. Däremot köpte hans änka Fru Lovisa Hildebrandsson Flerohopps bruk med privilegier och smidesrätter, masugn och såg. Dessutom köptes också ¾ av mantalet Rås 3/8 av mantalet Kvarnekulla och hälften av den såg som fanns där och slutligen 3/16 av mantalet Kvarnegården. Priset för detta var 16666 riksdaler 32 skilling banko.

Under Fru Lovisas tid förvaltade hennes näst äldste son Isac Hildebrand bruket mellan åren 1811-1819 och arrenderade bruket från 1819 till sin död 1838. Råvarorna under denna tid var bland tackjärn och skrotjärn. Någon mer blåsning i masugnen blev det inte. Det som tillverkades vid bruket var stångjärn, dessutom en del svartsmide vilket innebar: band- och bultjärn, billar, ”fotringar”, hästskor, plåtar, släggor, spadar, spik, städ, sågblad, söm och yxor. Järnet och smidet var inte den enda tillverkning som förekom på Flerohopps bruk, där fanns även två sågar, en kvarn, brännvinsbränneri och ett lantbruk. Bruket gick under perioden 1811-1819 med ganska stor vinst. Vilket också innebar att mycket av byggnaderna kunde repareras och en del nybyggnationer förekom också. En stor ladugård med vinkel byggnad byggdes 1813, ett nytt spannmålsmagasin i tvåvåningar byggdes 1818 och 1819 byggdes en ny vagnsbod till brukets vagnar. Spannmålsmagasinet är det som i dag finns vid Flerohopps Herrgård.

Även mellan åren 1819-1838 gick Järnbruket bra och Isac Hildebrand som arrenderade bruket av sin mor, kunde köpa in mer mark för egen del. Det han köpte var 1/4 av mantalet Rås, 6/16 mantalet Kvarnegården, 3/16 mantalet Kvarnegården. Även under denna period byggdes det en hel del bland annat Herrgården 1821, som Fru Lovisa flyttade till, en ladugård med foderlada och loge till herrgården byggdes 1823, denna ladugård finns kvar. Kontorsbyggningen/ arrendatorsbostaden byggdes till åt öster år 1826 där Isac Hildebrand med sin familj bodde. Förutom det byggdes en del byggnader om och till.

Efter Isac Hildebrands död 1838 tog hans bror Teodor (Ture) Hildebrand, som förmyndare för Isacs döttrar, över styret av bruket, men eftersom han bodde på Öland så anställdes en inspektor. Under början av 1840-talet var det en ekonomisk kris, som slog hårt mot alla bruk. Dessutom steg priset på tackjärn, som var grunden till Flerohopps bruks järnsmide. En större kund och en gäldenär inställde sina betalningar, vilket gjorde att bruket gick med förlust med 3870 riksdaler banko och det fördjupade krisen ytterligare. Till detta kom att den anställda inspektorn förskingrade 4062 riksdaler banko. Av den summan kunde 993 riksdaler återfås. Allt detta gjorde att bruket under en tioårsperiod gick med en förlust 1800 riksdaler banko. Som en jämförelse på summan kan sägas att hammarsmedsmästaren 1845 tjänade 408 riksdaler, och knippersmeden tjänade 360 riksdaler. En dräng kunde tjäna mellan 100 riksdaler och 64 riksdaler per år och pigorna tjänade 20 riksdaler.

Från och med 1848 delade Ture Hildebrand och Carl August Fehr på chefsarbetet på bruket. Denna lösning var en följd av att Ture Hildebrand var förmyndare för Isacs Hildebrands yngsta dotter och Fehr var gift med den äldsta dottern. 1846 beslutade riksdagen om näringsfrihet för järnbruken, vilket innebar att de fick smida så mycket som de kunde, men de var tvungna att anmäla detta till bergskollegium. En sådan begäran skickades in först 1855 av Carl August Fehr. Toppen på Flerohopps bruks smide av stångjärn kom 1856, då smiddes 511 skeppspund.

1857 begärde Fehr att under en period av 10 år få inställa smidet vid en av stångjärnssmedjans två härdar. Den 10 års perioden inföll mellan 1 november 1857 och 31 oktober 1866. Detta innebar också att skatten på stångjärnssmedjan, som innan varit fast per härd, blev satt efter storleken på tillverkningen. Någon gång mellan 1848 och 1858 lades brännvindbränneriet ner. En del av lönen till smeder och drängar hade uppgått i en mängd brännvin. Efternedläggningen av bränneriet höjdes lönen i motsvarande grad. 1854 revs knippesmedjan och brukskvarnen, som låg jämte varandra. På deras plats byggdes ett större manufakturverk. Den innehöll blåsmaskin, två härdar och tre knippehammare. Samma år byggdes Kvarnekulla kvarn om och till. Den fick nu fyra par stenar och ett siktverk. Mjölnarstugan byggdes samman med kvarnen och innehöll tre rum och en förstuga.

Från och med 1856 började järnsmidet att minska allt mer för att helt upphöra 1879. Under den tiden stod allt smide nere i 6 månader 1868 på grund av vattenbrist och även 1873 stod smidet stilla 6 månader, men då på grund av kolbrist. Trots vattenbris och kolbrist var det inte det stora problemet under denna tid. Snarare var det att järnpriserna sjönk och det berodde på att bessermetoden började slå igenom. Detta gjorde att järnframställningen blev billigare och kvalitén bättre. Mot detta hade inte de små järnbruken i Sydsverige något att sätta emot. Dessutom spelade transporter en stor roll. Järnvägen spelade stor roll, men den låg en bit från Flerohopp, så bruket var fortfarande beroende av frakt med häst och vagn.

För att hitta annan verksamhet till den allt mer nedgående järnframställningen byggde Fehr 1865 om det gamla bränneriet till stärkelsefabrik. 1866 revs den såg som byggdes 1833 och det uppfördes ett enkelt hus med 4 benstampar. En benstamp var en anläggning där djurben krossades till benmjöl, som sedan användes till gödning eller foder.

Omkring år 1866 hade Carl August Fehr köpt in Flerohopps bruk och mark så att han och hans hustru Hilda ägde följande gårdar; Kvarnkulla, Gangsmad, Rås och Kvarnegården.

1880 såldes Flerohopps bruk med mark , mjölkvarnar, såg bostads hus med mera till garverifabrikör Magnus August Bolander.

Ägare till Flerohopps järnbruk

Viktmått

Regenter i Sverige under denna tid:

Fredrik I 1720-1751
Adolf Fredrik 1751-1771
Gustav III 1771-1792
Gustav I V Adolf 1792-1809
Karl XIII 1809-1818
Karl XIV1818-1844
Oskar I 1844-1859
Karl XV 1859-1872
Oskar II 1872 -1907